Ett sommarminne

I somras, på sommaren, i juli, i julivärmen.
Jag låg på en berghäll. Saltvatten rann från mina badkläder ned i gräset. Istället för en höstvintervind kom från havet en sval fläkt. Den smekte mina ben, min mage, min hals. En handduksturban tjänade som kudde mot klippan. Jag älskar att simma under vattnet med håret utsläppt bakom mig.
 Ingen annan var där, bara jag, ensam, lugn. Jag tror inte ens att någon annan känner till mitt badställe, eller tillräckligt få för att ingen ska vara där samtidigt som en själv. Min kajak med termos och mackor i vilade på gräset, grön mot grönt. Det värkte i mina vader, höfter, händer och rygg efter simturen till den lilla ön mitt emot. Jag hade utforskat den utförligt, och den var tom så när som på drivved och ett fågelbo. Jag hade aldrig simmat till den förut på grund av min irrationella rädsla för brännmaneter, men just den dagen verkade de sova allihopa.

Jag gick ned till vattnet igår. Min ö ligger fortfarande kvar, även om den sover fram till sommaren. Jag är lite avundsjuk på den.

Vårafton

Jag ligger nästan på golvet. En ihoprulbar madrass känns nästan golvig närr man vuxit upp med att sova på en stor, otymplig säng en meter från marken.
Rummet är ljust. Det strålar ett vitt sken genom ett täckande molntäcket som vilar över berget, skogen och den lilla hälften-väg-hälften-stigen som går ned mot landsvägen, vägen mot staden.
Jag sätter mig upp, tar på mig strumpor och ett höftlångt morgonlinne. Luften är sval mot mina  ben, huden knottrar sig lite, försöker stänga in kroppsvärmen för alltid.
På balkongen är det lite kallt. Våren märks knappt, bara mina krukträd har vågat fram några små, trevande händer från sina grenar.
 Jag ser på mig i spegeln. En svag rodnad ligger på mina kinder, håret är på god väg att tvinnas in i lianer.

Jag är på väg utför, en sadel, ett styre, två hjul. Inte så mycket mer. En ringklocka. Grenar som hänger lågt duckar jag för, bromsar in för att svänga runt krönet. Rodnaden tilltar när vinden nafsar i mig. Jag har klätt på mig ett par byxor.

Bartendern  hälsar på mig. Vartenda ansiktsuttryck jag sett henne med klär henne som askungen och glasskon. Inventeringen av baren är nästan klar. Ljudisoleringen i hörnet vid fönstret mot gatan är nyuppsatt. Tjocka mattor av tyg hänger på väggarna. En stol framför kassan är ledig, jag gränslar den och ber bartendern om en stigbergets eko. Glaset kommer ur frysen och en skummande gyllene vätska tappas upp i det. Huset betalar. Hon frågar hur semestern har varit. Jag har saknat jobbet något fruktansvärt. Hon har saknat mig också, säger hon. Kocken skramlar och svär från köket.
"Be honom försöka slappna av ikväll"
Hon ropar mot gången bredvid den stora kylen.
"Kom ut!"
Han har låtit skägget växa, mustaschen lyckas inte dölja snusbuktningen i överläppen. Ett snusleende till mig, ett snusleende till henne. Jag ber honom ta det lugnt ikväll. Gästerna vet att maten är värd att vänta på.

Ledstjärna

Jag lever i en värld av blinkande ljus. I mitt lägenhetsfönster syns från gatan röda ljus, nej blåa, nej, gröna. Jag tog mig till regnbågens slut och tog den till fånga, band henne vid mina väggar och min cykel.
Jag är bäst på att chockera alla. Mina hjul projicerar bilder som hänger kvar på alla gatornas nattvandrares näthinnor i några sekunder efter att jag svischat förbi. Min mantel är kort, för att inte fastna i ekrarna, en glittrig ryggsäck döljs nästan under den.
Jag är tyst och högljudd. Min mun håller jag stängd under tygmasken, mina ögon skylda från insikt via skidglasögon. Jag hade kunnat vara gjord av tyg - händer täckta av tyg, armar, ben, bröst, mage, rygg, hals, nacke, vrister, fötter, ansikte, huvud, hår. Ingen hud blottas. det kanske inte finns någon hud.
Jag är högljudd och tyst. Högtalarna, fastsatta på mina cykeltights, proklamerar min framfart med ett beat, en synt, en kvinnoröst, ljusen pulserar till hennes lyrik.
Min kropp sitter kvar i soffan, min personlighet har tagit på sig kläder och gör cykelbanan osäker men färgglad. Världen är mitt dansgolv, cykeln är mina dansskor.

När jag känner mig nere

Ibland känner jag att jag kommer ikapp världen.
Allt verkar ha gjorts förut. Alla verkar ha roligt åt ingenting.
Spegelbilden som syns i vattnet när jag står på bron vid Saluhallen och en spårvagn åker över bron på avenyn när det är helt vindstilla, som jag älskar, blir plötsligt bara spegelbilder i en massa vatten. Julbelysningen som ligger som svallvågor över Kungsgatan blir en massa trådar och elektroner och fotoner och glas.
 Alla jag ser på stan verkar hålla sin pojkvän i handen eller skratta stora moln ut i kvällsluften. Eller kanske både och.

Då har jag ett trick.
Då rätar jag på ryggen, tar långa, höftsvängande steg, siktar blicken som ett lasersikte på en punkt över horisonten, och ser ner på alla runtomkring mig. Jag börjar låtsas som om jag är mycket bättre än alla andra, som om jag har någon kunskap om livet som ingen annan har, som gör mig mer värd än någon annan på jorden. Om jag ser någon med en töntig jacka eller frisyr så fnyser jag till lite, en hånfnysning. Det har hänt att jag får mottaga en ful, granskande blick av någon, som en stor Jante-hammare på min modiga spik, men vad gör det om jag är bättre än alla andra. Vad gör det om alla andra står på ett lägre plan än jag?

Då kommer tanken oinbjuden att jag är ensam om att vara såhär smart, vacker, underbar. Att det är lite sorgligt att jag inte kommer att träffa någon lika bra att spendera mitt liv med. Då slutar jag låtsas.

Så länge man låtsas och blir glad av det, så är det ingen fara.

Skolan var stängd idag

Skolan var stängd idag.
Jag upptäckte det inte förrän jag stod med handen på dörren till salen vi skulle ha varit i.
Det var ingen där.
Inget ekande skratt, inga högklackade fotsteg, inga dörrar som slog igen.
Bara jag var där.
Mina hörlurar kändes lite som två händer som skyddade ett barn från att höra de elaka orden på en film. I samma ögonblick som jag pausat musiken och mött tystnaden, så hade de kramat mitt huvud lite hårdare.
Ned i väskan åkte de. Jag visslade.
När man visslar och det ekar på det sättet, känns det som om man visslar för hela världen, som är stum av hänförelse.
Det var ingen där, inte någonstans. Jag försäkrade mig om det, öppnade alla dörrar jag såg, ropade i alla rum. Jag gjorde en handvolt i korridoren mellan A-huset och B-huset. Ingen såg mig göra det.
Första tanken som slog mig var att jag kunde slänga av mig alla kläder och dansa omkring naken inför ingens stirrande blickar, mitt hjärta hoppade.
Andra tanken var på vad jobbigt det skulle bli om skolan hade övervakningskameror. Jag har inte gått där så länge, så jag vet inte hur det ligger till med den saken.
Istället ställde jag mig på bord, hoppade emellan dem, och sjöng falskt.
Jag gillar att sjunga så falskt så att jag skrattar åt mig själv. Ibland tänker jag på hur konstig jag skulle verka för den som kanske skulle råka höra mig. Helt vrickad, kanske.
Efter en timme slog entrédörren igen bakom mig. En tant gick förbi alldeles framför mig, och jag blev förvånad över att det faktiskt fanns sådana ännu.