När jag känner mig nere

Ibland känner jag att jag kommer ikapp världen.
Allt verkar ha gjorts förut. Alla verkar ha roligt åt ingenting.
Spegelbilden som syns i vattnet när jag står på bron vid Saluhallen och en spårvagn åker över bron på avenyn när det är helt vindstilla, som jag älskar, blir plötsligt bara spegelbilder i en massa vatten. Julbelysningen som ligger som svallvågor över Kungsgatan blir en massa trådar och elektroner och fotoner och glas.
 Alla jag ser på stan verkar hålla sin pojkvän i handen eller skratta stora moln ut i kvällsluften. Eller kanske både och.

Då har jag ett trick.
Då rätar jag på ryggen, tar långa, höftsvängande steg, siktar blicken som ett lasersikte på en punkt över horisonten, och ser ner på alla runtomkring mig. Jag börjar låtsas som om jag är mycket bättre än alla andra, som om jag har någon kunskap om livet som ingen annan har, som gör mig mer värd än någon annan på jorden. Om jag ser någon med en töntig jacka eller frisyr så fnyser jag till lite, en hånfnysning. Det har hänt att jag får mottaga en ful, granskande blick av någon, som en stor Jante-hammare på min modiga spik, men vad gör det om jag är bättre än alla andra. Vad gör det om alla andra står på ett lägre plan än jag?

Då kommer tanken oinbjuden att jag är ensam om att vara såhär smart, vacker, underbar. Att det är lite sorgligt att jag inte kommer att träffa någon lika bra att spendera mitt liv med. Då slutar jag låtsas.

Så länge man låtsas och blir glad av det, så är det ingen fara.

Skolan var stängd idag

Skolan var stängd idag.
Jag upptäckte det inte förrän jag stod med handen på dörren till salen vi skulle ha varit i.
Det var ingen där.
Inget ekande skratt, inga högklackade fotsteg, inga dörrar som slog igen.
Bara jag var där.
Mina hörlurar kändes lite som två händer som skyddade ett barn från att höra de elaka orden på en film. I samma ögonblick som jag pausat musiken och mött tystnaden, så hade de kramat mitt huvud lite hårdare.
Ned i väskan åkte de. Jag visslade.
När man visslar och det ekar på det sättet, känns det som om man visslar för hela världen, som är stum av hänförelse.
Det var ingen där, inte någonstans. Jag försäkrade mig om det, öppnade alla dörrar jag såg, ropade i alla rum. Jag gjorde en handvolt i korridoren mellan A-huset och B-huset. Ingen såg mig göra det.
Första tanken som slog mig var att jag kunde slänga av mig alla kläder och dansa omkring naken inför ingens stirrande blickar, mitt hjärta hoppade.
Andra tanken var på vad jobbigt det skulle bli om skolan hade övervakningskameror. Jag har inte gått där så länge, så jag vet inte hur det ligger till med den saken.
Istället ställde jag mig på bord, hoppade emellan dem, och sjöng falskt.
Jag gillar att sjunga så falskt så att jag skrattar åt mig själv. Ibland tänker jag på hur konstig jag skulle verka för den som kanske skulle råka höra mig. Helt vrickad, kanske.
Efter en timme slog entrédörren igen bakom mig. En tant gick förbi alldeles framför mig, och jag blev förvånad över att det faktiskt fanns sådana ännu.