Ibland känner jag att jag kommer ikapp världen.
Allt verkar ha gjorts förut. Alla verkar ha roligt åt ingenting.
Spegelbilden som syns i vattnet när jag står på bron vid Saluhallen och en spårvagn åker över bron på avenyn när det är helt vindstilla, som jag älskar, blir plötsligt bara spegelbilder i en massa vatten. Julbelysningen som ligger som svallvågor över Kungsgatan blir en massa trådar och elektroner och fotoner och glas.
Alla jag ser på stan verkar hålla sin pojkvän i handen eller skratta stora moln ut i kvällsluften. Eller kanske både och.
Då har jag ett trick.
Då rätar jag på ryggen, tar långa, höftsvängande steg, siktar blicken som ett lasersikte på en punkt över horisonten, och ser ner på alla runtomkring mig. Jag börjar låtsas som om jag är mycket bättre än alla andra, som om jag har någon kunskap om livet som ingen annan har, som gör mig mer värd än någon annan på jorden. Om jag ser någon med en töntig jacka eller frisyr så fnyser jag till lite, en hånfnysning. Det har hänt att jag får mottaga en ful, granskande blick av någon, som en stor Jante-hammare på min modiga spik, men vad gör det om jag är bättre än alla andra. Vad gör det om alla andra står på ett lägre plan än jag?
Då kommer tanken oinbjuden att jag är ensam om att vara såhär smart, vacker, underbar. Att det är lite sorgligt att jag inte kommer att träffa någon lika bra att spendera mitt liv med. Då slutar jag låtsas.
Så länge man låtsas och blir glad av det, så är det ingen fara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar