Skolan var stängd idag

Skolan var stängd idag.
Jag upptäckte det inte förrän jag stod med handen på dörren till salen vi skulle ha varit i.
Det var ingen där.
Inget ekande skratt, inga högklackade fotsteg, inga dörrar som slog igen.
Bara jag var där.
Mina hörlurar kändes lite som två händer som skyddade ett barn från att höra de elaka orden på en film. I samma ögonblick som jag pausat musiken och mött tystnaden, så hade de kramat mitt huvud lite hårdare.
Ned i väskan åkte de. Jag visslade.
När man visslar och det ekar på det sättet, känns det som om man visslar för hela världen, som är stum av hänförelse.
Det var ingen där, inte någonstans. Jag försäkrade mig om det, öppnade alla dörrar jag såg, ropade i alla rum. Jag gjorde en handvolt i korridoren mellan A-huset och B-huset. Ingen såg mig göra det.
Första tanken som slog mig var att jag kunde slänga av mig alla kläder och dansa omkring naken inför ingens stirrande blickar, mitt hjärta hoppade.
Andra tanken var på vad jobbigt det skulle bli om skolan hade övervakningskameror. Jag har inte gått där så länge, så jag vet inte hur det ligger till med den saken.
Istället ställde jag mig på bord, hoppade emellan dem, och sjöng falskt.
Jag gillar att sjunga så falskt så att jag skrattar åt mig själv. Ibland tänker jag på hur konstig jag skulle verka för den som kanske skulle råka höra mig. Helt vrickad, kanske.
Efter en timme slog entrédörren igen bakom mig. En tant gick förbi alldeles framför mig, och jag blev förvånad över att det faktiskt fanns sådana ännu.