Ett sommarminne

I somras, på sommaren, i juli, i julivärmen.
Jag låg på en berghäll. Saltvatten rann från mina badkläder ned i gräset. Istället för en höstvintervind kom från havet en sval fläkt. Den smekte mina ben, min mage, min hals. En handduksturban tjänade som kudde mot klippan. Jag älskar att simma under vattnet med håret utsläppt bakom mig.
 Ingen annan var där, bara jag, ensam, lugn. Jag tror inte ens att någon annan känner till mitt badställe, eller tillräckligt få för att ingen ska vara där samtidigt som en själv. Min kajak med termos och mackor i vilade på gräset, grön mot grönt. Det värkte i mina vader, höfter, händer och rygg efter simturen till den lilla ön mitt emot. Jag hade utforskat den utförligt, och den var tom så när som på drivved och ett fågelbo. Jag hade aldrig simmat till den förut på grund av min irrationella rädsla för brännmaneter, men just den dagen verkade de sova allihopa.

Jag gick ned till vattnet igår. Min ö ligger fortfarande kvar, även om den sover fram till sommaren. Jag är lite avundsjuk på den.

Vårafton

Jag ligger nästan på golvet. En ihoprulbar madrass känns nästan golvig närr man vuxit upp med att sova på en stor, otymplig säng en meter från marken.
Rummet är ljust. Det strålar ett vitt sken genom ett täckande molntäcket som vilar över berget, skogen och den lilla hälften-väg-hälften-stigen som går ned mot landsvägen, vägen mot staden.
Jag sätter mig upp, tar på mig strumpor och ett höftlångt morgonlinne. Luften är sval mot mina  ben, huden knottrar sig lite, försöker stänga in kroppsvärmen för alltid.
På balkongen är det lite kallt. Våren märks knappt, bara mina krukträd har vågat fram några små, trevande händer från sina grenar.
 Jag ser på mig i spegeln. En svag rodnad ligger på mina kinder, håret är på god väg att tvinnas in i lianer.

Jag är på väg utför, en sadel, ett styre, två hjul. Inte så mycket mer. En ringklocka. Grenar som hänger lågt duckar jag för, bromsar in för att svänga runt krönet. Rodnaden tilltar när vinden nafsar i mig. Jag har klätt på mig ett par byxor.

Bartendern  hälsar på mig. Vartenda ansiktsuttryck jag sett henne med klär henne som askungen och glasskon. Inventeringen av baren är nästan klar. Ljudisoleringen i hörnet vid fönstret mot gatan är nyuppsatt. Tjocka mattor av tyg hänger på väggarna. En stol framför kassan är ledig, jag gränslar den och ber bartendern om en stigbergets eko. Glaset kommer ur frysen och en skummande gyllene vätska tappas upp i det. Huset betalar. Hon frågar hur semestern har varit. Jag har saknat jobbet något fruktansvärt. Hon har saknat mig också, säger hon. Kocken skramlar och svär från köket.
"Be honom försöka slappna av ikväll"
Hon ropar mot gången bredvid den stora kylen.
"Kom ut!"
Han har låtit skägget växa, mustaschen lyckas inte dölja snusbuktningen i överläppen. Ett snusleende till mig, ett snusleende till henne. Jag ber honom ta det lugnt ikväll. Gästerna vet att maten är värd att vänta på.

Ledstjärna

Jag lever i en värld av blinkande ljus. I mitt lägenhetsfönster syns från gatan röda ljus, nej blåa, nej, gröna. Jag tog mig till regnbågens slut och tog den till fånga, band henne vid mina väggar och min cykel.
Jag är bäst på att chockera alla. Mina hjul projicerar bilder som hänger kvar på alla gatornas nattvandrares näthinnor i några sekunder efter att jag svischat förbi. Min mantel är kort, för att inte fastna i ekrarna, en glittrig ryggsäck döljs nästan under den.
Jag är tyst och högljudd. Min mun håller jag stängd under tygmasken, mina ögon skylda från insikt via skidglasögon. Jag hade kunnat vara gjord av tyg - händer täckta av tyg, armar, ben, bröst, mage, rygg, hals, nacke, vrister, fötter, ansikte, huvud, hår. Ingen hud blottas. det kanske inte finns någon hud.
Jag är högljudd och tyst. Högtalarna, fastsatta på mina cykeltights, proklamerar min framfart med ett beat, en synt, en kvinnoröst, ljusen pulserar till hennes lyrik.
Min kropp sitter kvar i soffan, min personlighet har tagit på sig kläder och gör cykelbanan osäker men färgglad. Världen är mitt dansgolv, cykeln är mina dansskor.