Jag ligger nästan på golvet. En ihoprulbar madrass känns nästan golvig närr man vuxit upp med att sova på en stor, otymplig säng en meter från marken.
Rummet är ljust. Det strålar ett vitt sken genom ett täckande molntäcket som vilar över berget, skogen och den lilla hälften-väg-hälften-stigen som går ned mot landsvägen, vägen mot staden.
Jag sätter mig upp, tar på mig strumpor och ett höftlångt morgonlinne. Luften är sval mot mina ben, huden knottrar sig lite, försöker stänga in kroppsvärmen för alltid.
På balkongen är det lite kallt. Våren märks knappt, bara mina krukträd har vågat fram några små, trevande händer från sina grenar.
Jag ser på mig i spegeln. En svag rodnad ligger på mina kinder, håret är på god väg att tvinnas in i lianer.
Jag är på väg utför, en sadel, ett styre, två hjul. Inte så mycket mer. En ringklocka. Grenar som hänger lågt duckar jag för, bromsar in för att svänga runt krönet. Rodnaden tilltar när vinden nafsar i mig. Jag har klätt på mig ett par byxor.
Bartendern hälsar på mig. Vartenda ansiktsuttryck jag sett henne med klär henne som askungen och glasskon. Inventeringen av baren är nästan klar. Ljudisoleringen i hörnet vid fönstret mot gatan är nyuppsatt. Tjocka mattor av tyg hänger på väggarna. En stol framför kassan är ledig, jag gränslar den och ber bartendern om en stigbergets eko. Glaset kommer ur frysen och en skummande gyllene vätska tappas upp i det. Huset betalar. Hon frågar hur semestern har varit. Jag har saknat jobbet något fruktansvärt. Hon har saknat mig också, säger hon. Kocken skramlar och svär från köket.
"Be honom försöka slappna av ikväll"
Hon ropar mot gången bredvid den stora kylen.
"Kom ut!"
Han har låtit skägget växa, mustaschen lyckas inte dölja snusbuktningen i överläppen. Ett snusleende till mig, ett snusleende till henne. Jag ber honom ta det lugnt ikväll. Gästerna vet att maten är värd att vänta på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar