Jag lever i en värld av blinkande ljus. I mitt lägenhetsfönster syns från gatan röda ljus, nej blåa, nej, gröna. Jag tog mig till regnbågens slut och tog den till fånga, band henne vid mina väggar och min cykel.
Jag är bäst på att chockera alla. Mina hjul projicerar bilder som hänger kvar på alla gatornas nattvandrares näthinnor i några sekunder efter att jag svischat förbi. Min mantel är kort, för att inte fastna i ekrarna, en glittrig ryggsäck döljs nästan under den.
Jag är tyst och högljudd. Min mun håller jag stängd under tygmasken, mina ögon skylda från insikt via skidglasögon. Jag hade kunnat vara gjord av tyg - händer täckta av tyg, armar, ben, bröst, mage, rygg, hals, nacke, vrister, fötter, ansikte, huvud, hår. Ingen hud blottas. det kanske inte finns någon hud.
Jag är högljudd och tyst. Högtalarna, fastsatta på mina cykeltights, proklamerar min framfart med ett beat, en synt, en kvinnoröst, ljusen pulserar till hennes lyrik.
Min kropp sitter kvar i soffan, min personlighet har tagit på sig kläder och gör cykelbanan osäker men färgglad. Världen är mitt dansgolv, cykeln är mina dansskor.
