I somras, på sommaren, i juli, i julivärmen.
Jag låg på en berghäll. Saltvatten rann från mina badkläder ned i gräset. Istället för en höstvintervind kom från havet en sval fläkt. Den smekte mina ben, min mage, min hals. En handduksturban tjänade som kudde mot klippan. Jag älskar att simma under vattnet med håret utsläppt bakom mig.
Ingen annan var där, bara jag, ensam, lugn. Jag tror inte ens att någon annan känner till mitt badställe, eller tillräckligt få för att ingen ska vara där samtidigt som en själv. Min kajak med termos och mackor i vilade på gräset, grön mot grönt. Det värkte i mina vader, höfter, händer och rygg efter simturen till den lilla ön mitt emot. Jag hade utforskat den utförligt, och den var tom så när som på drivved och ett fågelbo. Jag hade aldrig simmat till den förut på grund av min irrationella rädsla för brännmaneter, men just den dagen verkade de sova allihopa.
Jag gick ned till vattnet igår. Min ö ligger fortfarande kvar, även om den sover fram till sommaren. Jag är lite avundsjuk på den.
